Solen kommer alltid fram igen även efter en tid dold av grå nyanser. Livets lek går i vågor. Det som ibland känns som oöverstigliga motgångar och mörker. Det är i själva verket den period jag lär mig som mest om mig själv, om jag är uppmärksam. Kontrasten mellan låg och hög energi lär mig vikten av att släppa fram tacksamhet då jag kan se det jag faktiskt är välsignad med. Det finns inget ljus utan mörker. Det är i acceptansen över detta som utvecklingen ligger. Det krävs tillåtelse från mig att låta mörkret finnas och ta plats i livet. Det ligger en utmaning i att låta mörkret få klinga av och låta ljuset titta fram. Oftast vill jag ut på andra sidan så fort som möjligt, vilket fungerar tillfälligt tills allt kommer ifatt och pockar på om igen. Att våga stå kvar och värka klart är tufft men nödvändigt. Det finns ingen som bara är kärlek och ljus, då har jag missat en viktig lärdom. Allt handlar om balans mellan vågskålarna som är lika nödvändiga om jag vill utvecklas som den själ jag är.
Det är att vara människa.
Comments